grano

Jag tror inte på någon utav alla gudarna.

Jag tror på Big bang och och som person sin egna vilja.

Jag tror på naturens kraft och människans kraft.

Både till gott och ont

Jag blir nästan lite besviken på de människor som tror på gud. Förlåt ja jag vet att det är fel. Men jag tycker det är lika fel att tro på något så sjukt som att en snubbe skulle kunna ”uppfinna” jorden och allt det är och sen den 7 dagen vilade han. Adam och Eva. Moses och all skit. Nej jag ser bibeln som en sagobok inte en bok att leva efter och tro på. Jag tror på dna, celler och allt som gjort att världen gått framåt.

Привет! Меня зовут Лиза Олссон.
Privet! Menya zovut Liza Olsson
Hej! Jag heter Lisa Ohlsson.

Jag hade ett ögonblick för någon dag sen när jag kände att fan vad livet är bra. Jag jobbar på helt rätt ställe med en massa underbara människor och jag känner på mig att jag har viljan att uppfylla mina drömmar. Att jag verkligen lever och jag älskar det! <3

Min bästa vän heter Amelia Rothman. Vi träffades på ett läger 2005 och sedan dess har vi varit bästa vänner. Jag kommer så väl ihåg fösta gången jag såg denna henne. Jag hade efter lång tid bestämt mig för att gå på lägret fast jag inte kände en enda person där. Jag vecklade ut min madrass och följde med pappa för att säga hejdå. När jag kommer tillbaka ligger det en madrass bredvid min. In kommer sedan en smal söt liten tjej med de finaste yrvädret till lockigt hår. Hennes mamma börjar prata med mig. De går iväg för att hennes mamma ska åka.

När jag ser denna tjej nästa gång sitter hon med telefonen i handen vid ett bort. Jag tänkte bara ”okej Lisa. Nu har du din chans att få en kompis på lägret. Det är nu eller aldrig” Jag stegar fram till bordet och frågar vad hon gör. Hon svarar att hon funderar på att ringa Kevin som hon gillar. Från den meningen blev vi bästa vänner. Det förvånar mig faktiskt inte alls att det första vi pratade om var killar!

Det spelar ingen roll även fast jag bor i Mockfjärd och Amelia i Västerås. Även om vi inte ses på flera månader så är det som om vi träffades igår så fort vi träffas. Vi har aldrig varit osams, fast både hon och jag är såna människor som måste ha egen tid. När jag planerar för framtiden så planerar jag den med henne. Hon är min själsfrände på ett icke sexuellt vis. Om jag är en pusselbit så är hon den andra. Vi förstår varandra som ingen annnan gör.

Såhär skrev amelia om mig: ”min bästa vän heter Lisa och är den bästa och underbaraste vännen i hela världen. Vi är precis likadana men ändå väldigt olika. Vi kompletterar varandra helt sjukt bra, och vet alltid vad den andra personen känner bara genom en blick. Vi vill samma saker och ingen förstår oss lika bra som vi förstår varandra. Det är helt enkelt vi mot världen”

jag kan inte annat än hålla med till hundra procent

här kommer en hel drös med kort på oss

På tunnelbanans gröna linje

01.30 lördag natt. Ett gäng överförfriskade killar ∼22 kliver på tunnelbanan under skrik och skrän. Efter en liten stund hojtar den ena killen till den mest berusade killen.
Kille 1: Öh! Marcus! Om en brud kommer fram till dig på krogen och frågar om du ska hänga med henne på toaletten och du svarar "nej, jag är inte pissnödig" är man inte dum i huvudet då?
Kille 2: Men lägg av då! Det är fan inge roligt längre!

Har inte varit den bästa idag. Åkte till jobbet där dagen alltid börjar med att bära pjäxor från torkställen tillbaka till deras hyllor. Man sliter fingrarna av sig när man bär runt på fyra par samtidigt. När det var klart gick jag för att ta emot kunder. Det visade sig att jag skulle få alla de som jävlades och gjorde mig irriterad till max. Kan ha berott på att jag hade sjuk mensvärk också som gjorde att jag ville gråta och slå någon i huvudet. Gick på lunch. Skulle byta av de i matsäcksstugan så de kunde få gå och äta. Något jag precis har börjat med och kommer göra lite då och då. Jag tycker det är riktigt trist där. Stå i en kiosk, sälja godis och korv. Som om jag inte har gjort det nog mycket under mina dagar. Nåja. De behövde i alla fall ingen hjälp så jag gick tillbaka. Slutade vid ett. Såg på Veronica Mars (<3) hihih och nu sitter jag här.

Kärlek är en väldigt komplicerad, vacker och grym sak.

Kärlek kan vara till din familj eller ett djur.

Till saker som gör dig lycklig

Till vänner som betyder väldigt mycket

Till en pojkvän eller flickvän

Till att göra det du tycker mest om

Kärlek kan vara något väldigt ledsamt.

Som gör så ont att du inte vet vart du ska ta vägen.

Kärlek leder ofta till hat.

Hat till Obesvarad kärlek

Till någons partner du är kär i

Till besvarad kärlek som gör ont

till otrohet

Kärleken upplever människor varje dag.

Vare sig till vad det är och vare sig de vill eller inte

Känner att Australien faktiskt kommer närmare och närmare. Har lyckats spara ihop ungefär hälften av hur mycket vi måste ha. Yey! Haha och när jag har blivit sådär riktigt sugen på att köpa en massa skit så har jag bara tänkt  "Men om jag köper den här kommer jag knappt hinna använda den. För jag kan ju inte ta med allt till Australien" och då har jag inte köpt det. Bra va?! (amelia jag rekommenderar starkt det tipset till dig) hehe

Ja vad ska man säga? Förutom att de är de bästa föräldrarna i hela världen.

Min mamma heter Kerstin och min pappa Bengt. De är 48 respektive 53 år gamla. Min mamma kommer från Dala-Floda och min pappa är från Sandviken. De träffades i Stockholm genom gemensamma vänner vart de bodde i 13 år. De flyttade till Mockfjärd precis innan de fick mig. Så det är jätte roligt när mamma pratar med någon från Stockholm, då börjar hon prata stockholmska direkt. Och inte lite heller. Det kan ha varit en stor faktor varför jag pratade stockholmska när jag var liten.

Min pappa är grym på att laga till fisk, snickra, köra bil och åka skidor. Han tävlade i puckelpist när han var yngre.

Min mamma är grym på att pyssla av alla dess slag, laga wok, läsa böcker och sova på tre sekunder. Hennes födelsedags/julkort är grymma!

Jag ser upp till mina föräldrarna väldigt mycket och ja jag sa att dom var bäst va?

kolla inte på min underbart fina min är ni snälla... haha.

Detta är då ialla fall min familia<3

Det här ämnet är rätt svårt för mig att skriva om.. Mest eftersom jag aldrig har varit kär. Och jo jag har gillat många killar och trott att jag har varit kär. Men så fort någon visar några känslor för mig så drar jag mig ur. Just för att jag inte varit kär men jag tror det också beror på att jag har svårt för att ge någon chansen att göra mig kär. Bli min första kärlek. Jag börjar direkt se saker jag inte gillar hos personen som gillar mig. Världens minsta och betydelselösa grejer egentligen, men jag använder det som argument för att inte vara med den personen. När jag tänker på att vara någons flickvän, ha en pojkvän så känner jag mig kvävd. Jag vill vara fri. Göra som jag själv vill och inte känna mig beroende av någon annan. Det är nog det som skrämmer mig. Att inte vara självständig. Att ha någon mer i mitt liv som tar plats, tid och tanke. För jag har sett det så ofta att två blir ett att man tar beslut som en enhet och inte som två individer. Och det är fint. Till en viss gräns.

Och det är inte så att jag inte vill ha en pojkvän för det vill jag verkligen. Men jag känner att om jag ska våga chansa så måste det vara med rätt person. Jag vill vara riktigt kär och veta att det är något speciellt. Att den här personen är min bästa vän. Vi ska funka sjukt bra som ett par och som individer.

Och jag skulle aldrig kunna vara med min pojkvän 24/7. Jag är en sån människa som måste ha min egna tid och göra något själv. Många utav dem jag har gillat hittills i mitt liv har varit sådana killar som vill ses hela tiden och umgås hela tiden. Och det klarar jag inte.

Ibland är jag rädd att jag kommer vara en utav dem som får nöja sig bara för att man vill ha barn innan man är allt för gammal. Nöja sig med någon halvdan. Eller ännu värre, att bli en sån där ensam surkärring.. Fast jag är ändå bara 19år. Vet dock inte om det ska klassas som gammalt eller ungt för att inte en haft en pojkvän (Eller jo det har jag, men endast i en månad så jag vet inte om jag tycker det räknas riktigt) och hur ska det blir när man helt plötsligt är kanske 35 och har fortfarande inte varit kär?! Det skrämmer mig inför framtiden men samtidigt kan jag inte sitta här och vara rädd. Helt plötsligt händer det kanske och då ska jag ta steget. När det väl händer så lovar jag att skriva det här.