grano

Sitter och kollar gamla sms från M. Jag hade till och med glömt hur duktig du var/är på att skriva. Hade glömt hur jag antingen kunde sitta och le för mig själv eller gråta pågrund av dina sms. Nu gråter jag nästan. Jag saknar dig så sjukt mycket och jag vet att allt är mitt fel. Men jag vill att du ska veta att jag aldrig menade att vara en sån idiot. Idiot, jag vet inte ens om det räcker till ord för hur dumt jag betedde mig. Jag mår illa bara jag tänker på det. Jag visste bara inte hur jag skulle bete mig när jag inte kände samma sak som dig. Nu efter förstår jag att jag nog sårade dig mer än jag viljat inse. Egentligen tror jag bara att du behövde mig som kompis (och det tror jag nog du inser också) och jag fixade det inte.  Sulle vilja att vi var lika bra vänner som innan och avstånd är inget som kan förstöra en vänskap och jag åker ju faktiskt till västerås ganska ofta. Vi umgås och jag trivs med det. Men det är så mycket jag skulle vilja prata med dig om, men det känns som att jag inte kan för du kommer ialla fall inte öppna dig för mig(?!)

Nu sitter jag här med telefonen i handen, har skrivit klart ett sms som jag vill skicka till dig. Trycker fram dig i kontaktlistan men jag kan bara inte trycka: sänd. Det går inte. Jag vågar inte. Jag är en tönt jag vet, jag vill verkligen! men jag vågar inte..


Jag hoppas du läser det här och förstår hur ledsen jag är. Och jag tycker faktiskt du skulle varit mer besviken på mig än du har varit för det är jag värd.


Förlåt!