Dag 2 – Min första kärlek.
Det här ämnet är rätt svårt för mig att skriva om.. Mest eftersom jag aldrig har varit kär. Och jo jag har gillat många killar och trott att jag har varit kär. Men så fort någon visar några känslor för mig så drar jag mig ur. Just för att jag inte varit kär men jag tror det också beror på att jag har svårt för att ge någon chansen att göra mig kär. Bli min första kärlek. Jag börjar direkt se saker jag inte gillar hos personen som gillar mig. Världens minsta och betydelselösa grejer egentligen, men jag använder det som argument för att inte vara med den personen. När jag tänker på att vara någons flickvän, ha en pojkvän så känner jag mig kvävd. Jag vill vara fri. Göra som jag själv vill och inte känna mig beroende av någon annan. Det är nog det som skrämmer mig. Att inte vara självständig. Att ha någon mer i mitt liv som tar plats, tid och tanke. För jag har sett det så ofta att två blir ett att man tar beslut som en enhet och inte som två individer. Och det är fint. Till en viss gräns.
Och det är inte så att jag inte vill ha en pojkvän för det vill jag verkligen. Men jag känner att om jag ska våga chansa så måste det vara med rätt person. Jag vill vara riktigt kär och veta att det är något speciellt. Att den här personen är min bästa vän. Vi ska funka sjukt bra som ett par och som individer.
Och jag skulle aldrig kunna vara med min pojkvän 24/7. Jag är en sån människa som måste ha min egna tid och göra något själv. Många utav dem jag har gillat hittills i mitt liv har varit sådana killar som vill ses hela tiden och umgås hela tiden. Och det klarar jag inte.
Ibland är jag rädd att jag kommer vara en utav dem som får nöja sig bara för att man vill ha barn innan man är allt för gammal. Nöja sig med någon halvdan. Eller ännu värre, att bli en sån där ensam surkärring.. Fast jag är ändå bara 19år. Vet dock inte om det ska klassas som gammalt eller ungt för att inte en haft en pojkvän (Eller jo det har jag, men endast i en månad så jag vet inte om jag tycker det räknas riktigt) och hur ska det blir när man helt plötsligt är kanske 35 och har fortfarande inte varit kär?! Det skrämmer mig inför framtiden men samtidigt kan jag inte sitta här och vara rädd. Helt plötsligt händer det kanske och då ska jag ta steget. När det väl händer så lovar jag att skriva det här.
